Förbandet går på i samma stund som jag fann den perfekta platsen att stå på.
Om attityd är rock så är detta band 150% rock. Fullt ös från första riffet.
Heaven´s Basement, jag blir förälskad från första stund.
Och det är inte alls svårt att bli förälskad, helt tagen, uppslukad av detta bandet.
Det osar självförtroende av bandet.
Sångaren Aaron påminner om en ung Freddie Mercury, han totalt äger scenen.
Chris på trummorna lekte ständigt med sina pinnar, det flög trumpinnar över hela scenen vid misslyckade kast, men ändå hade han två trumpinnar konstant.
Jag stod och funderade ett tag på hur många trumpinnar han hade vid sitt ben.
De hade en kille som hela tiden kom upp på scen för att samla ihop trumpinnarna,
fixa med sladdar och ställa till rätta med saker. För det gick vilt till på scenen, Aaron lekte trummis stundvis, och slog på cymbalerna, och när låten gick mot sitt slut så slog han hårdare
och vissa gånger föll konstruktionerna av trumsettet isär. Jag gissar att bandet har bra försäkringar.
Om målet med deras show var rock n´roll, så lyckas Heaven´s Basement fullständigt.
Heaven´s Basement är ett band ifrån England som spelat ihop sedan 2009. De blev bokade av Bandit Rock till Bandit Boat 14, som var samma helg som Göteborgs-spelningen. Och jag hoppas att de snart återkommer till Sverige, och Göteborg.
Aaron Buchanan - Vocals
Sid Glover - Guitar
Rob Ellershaw - Bass
Chris Rivers - Drums
Ett utdrag ifrån deras beskrivning på facebook;
"Having toured across Europe playing hundreds upon hundreds of shows alongside bands such as Papa Roach, Shinedown, Buckcherry, Black Stone Cherry and appearing at festivals such as Sonisphere and Download; Heaven's Basement are a band who've built their reputation on a setting Britain's underground alight and then taking that energy to bigger stages across Europe."Att de kan gå hur långt som helst, och tillslut hamna på större scener, råder det ingen tvekan om.
http://heavensbasement.com/
Nu till kvällens huvudakt. Jag som hade längtat så innerligt efter den här spelningen. Ett ord som kan beskriva denna spelningen är skicklighet. Trion var oerhört skickliga på att ge en bra show, på att hantera sina instrument, skickliga på att fånga in publiken i sin famn. Jag hade höga förväntningar på detta band ifrån Afrika. Jag blev inte ett dugg besviken. Jag vill däremot ha mer. 2013 års MetalTown kanske?
Shaun Morgan - vocals, guitar
Dale Stewart - bass, vocals
John Humphrey - drums, awesomeness
Tre saker ätsar sig fast extra mycket i mitt minne.
Shauns långa stripiga hår som täcker hans ansikte under nästan hela konserten som gav en mörk mystik och att han hade två mikrofoner på sitt stativ men mest använde den ena, vilket blev en grej för mig att försöka komma på när han använde den andre.
Dale som verkar ha ett sexuellt och intimt förhållande med sin bas, och hans skickliga och retsamma fingrande på basen kunde få min uppmärksamhet långa partier. Det osade sex om mannen.
John som är en förbannat grym trummis, han trumsolo på minuter.. minuter.. flera minuter.. Som en duracell-kanin, håller han takten med båda benen och båda armarna. Och när man kände sig impad och man trodde han var klar, så började han på en ny omgång, detta gjordes 4-5 gånger. Oh jisses vilken skicklig trummis, det var riktigt mäktigt.
Att Country Song var den låten som fick mig att gå dit är ju inget att hymla om, jag har älskat den sen den släpptes på radio, tidig vår 2011. Det var den jag såg fram emot, för hur ofta blir man positivt överraskad av ett band som man egentligen bara lyssnat på en singel av? Ibland händer det. Och det gjorde det denna söndagskväll. Country Song fick mig att le när första riffen spelades, jag rös, jag kände ett lyckorus, jag njöt till fullo. Men det var inte den bästa låten den där kvällen. Toppklass på Seether som kan leverera såpass många grymma låtar. Jag hittade mitt nya favoritband den kvällen, inte en enda låt var halvkass eller helkass, alla var i toppklass!
Jag blev förvånad över en sak, att inte Brewhouse var fullt.
För enligt mig är Seether för stort, för bra, för erfarna för att egentligen stå på Brewhouse scen.
Men ändå passade de så oerhört bra in där, för spelningen blev väldigt intim.
Anna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar