Christopher Lindén, Neverblue - Första inlägget: Intro.

Innan tar mig an den ärofyllda uppgiften som bloggare på Annas Klubband så tänkte jag berätta lite om vem jag är och om vad jag kommer skriva om här.

Jag heter Christopher Lindén och är gitarrist och körsångare i bandet Neverblue och har så varit sedan 2008. I den här bloggen kommer jag skriva om vad som händer runt oss, hur vi jobbar, sliter och självklart även om arbetet mot vårt debutalbum. Därför – nog av mig och mer om bandet.

Neverblue grundades som sagt 2008 och vi spelade oerhört mycket live de första två åren. Nästan så mycket att vi glömde bort att skriva nytt material. När vi väl bestämde oss för att ”satsa”, hur man nu definierar det ordet, så insåg vi att vi alla hade olika visioner. Det blev ett problem som verkligen följde oss. Men sommaren 2011 återföddes bandet med en helt ny konstellation bestående av helt fantastiska människor och jag är så tacksam för att jag har chansen att få spela med just dem. Men mer om dem senare.

När frågan om vilken genre man spelar kommer upp blir man alltid lika ställd. Det spelar ingen roll hur många catchiga fraser man har övat in – det är den omöjliga frågan. Det har jag i alla fall alltid tyckt innan. Nu tycker jag dock att det börjar klarna för oss. Allt eftersom att vi skapar fler låtar, desto mer övertygad blir jag om att vi är ett band som spelar i poprockens namn. Våra gamla beskrivningar såsom arenarock och punk lever självklart kvar även dem. Det är där vi har våra rötter, och dem bär man med sig hela livet. Men poprock känns som en bättre generalisering. För det är precis det jag tycker genrer är – en generalisering av unika verk för att täcka upp människors behov av att dela in allting i fack. Men mer om det någon annan gång.

För att själva skapa er en åsikt om oss rekommenderar jag er att lyssna in vår senaste singel Ocean som vi släppte i februari i år. 

Nu har ni fått en liten försmak på vilka vi är. Se till att följa bloggen för att få reda på mer om oss som band och hur vi jobbar!

Christopher Lindén, Neverblue

Personlig Twitter: http://www.facebook.com/NBchristopher
Neverblue’s Twitter: http://www.twitter.com/Neverbluemusic
Neverblue’s Facebook: http://www.facebook.com/neverbluemusic
Kontakt: christopher.linden@live.se

Pampa på Adoda.

Åttamannabandet Pampa är ett svängigt soulband. Med en liveshow som inte påminner om något annat. Med catchiga melodier, blås och med ett hejdlöst svängigt komp levererar Pampa sin ösiga soulpop som får dig att tänka på earth, wind and fire fast på svenska! Sedan starten 2008 har Pampa hunnit med att spela på bland annat Lisebergs stora scen och Pustervik. Nu på fredag spelar Pampa på Jazzhusets klubb Adoda. Där de lovar att deras nya sättning, med splitterny trummis kommer visa låtar med helt ny potential!

Pampa bildades 2008 när några unga musiker ville spela jazz. Med piano och bas började Mikael Wåhlin och Zeth Isaksson komponera sina första alster. Men eftersom deras instruments begränsningar också begränsade musiken så valde de att ta med Rickard Lundstedt på saxofon och Per Strömberg på trombon. Det hade nu alla de melodier de för stunden kunde tänkas behöva, men rytmen! Vart var rytmiken och senare också dynamiken som skulle bli Pampas kännetecken?

I ett café utanför deras gymnasieskola kom svaret. När Mikael satt och spelade på ett piano kom han plötsligt i kontakt med en man, som gillade Mikaels smattrande pianospel. Han presenterade sig själv som Hamed Jabbari, trummis och då, i den stunden var bandet för stunden komplett.
 
De skrev låtar, i stundtals ganska klassisk 40-tals jazzstuk. Men, deras nerkörda instrumentspel lämnade en ofullständig front. Det fanns ingenting som fick föra låtarna vidare. Det fanns inte den sången som behövdes. Irmeli fick uppdraget att skapa den fronten. Hon blev Pampas sångfågel. Under många olika namn spelade sedan Pampa vidare runt om i Göteborg. Med tiden fick även en till blåsare sin plats, Kevin gick med sin barytonsaxofon.

Pampa, som nu var Göteborgs enda band utan gitarr, utvecklade sitt sound och plötsligt kändes jazzen väldigt långt borta. Det här var disco. Ösig, drivande discomusik.
Under den här tiden gick Pampa vidare i den klassiska musiktävlingen, Musik Direkt. Vilket firades med pompa och ståt med en resa till Uddevalla. Strax därefter så spelade Pampa på Lisebergs Stora Scen en varm vårdag. Att få spela på den scen där förebilder som Timbuktu och Damm! spelat var självklart en otroligt inspirerande upplevelse för ett så ungt band som Pampa.

Efter en uppsjö av konserter så kom det tillslut upp för Pampa att Hamed inte längre kunde vara med, då han flyttade till Norge och blev sjökapten. Som ersättare tog Carl Brohammer hans plats. En otroligt engagerad trummis som spelade med Pampa under ett stort antal spelningar. Men något saknades, nu hade Pampa spelat i närmare 3 år ihop. Kevin lämnade bandet och Irmeli likaså efter en lång tids ganska långsam utvecklingsprocess.

I vakuumet som uppstod klev Hanna Uvberg på sång, Rickard Wadman på saxofon och Boman Lyngfeldt på gitarr in. För att efter ett snabbt trummisbyte mellan Marcus Uddh och Dan Hemgren göra Pampa starkare och bättre än någonsin. Det är den sättningen som på fredag kommer besöka Jazzhusets scen. Pampa är Mikael Wåhlin, Zeth Isaksson, Rickard Lundstedt, Hanna Uvberg, Boman Lyngfeldt, Rickard Wadman och Dan Hemgren. Nya låtar är färdiga och scenshowen är välrepeterad och inbjudande. Inbjudande till dans, för dig för mig och för alla i publiken.
Discotrams till Discodans!

Adoda är den nya klubben där vi värnar om de allra finaste karaktärerna i Göteborgs uteliv. De som sätter färg på tillvaron genom att inte bara följa strömmen längs med kanalen, utan istället vågar gå rakt emot stirrande och nervösa blickar iklädda enbart sin explosiva personlighet med vattnet upp till midjan och på bredaste göteborgska yttra ett ”adoda?”

Med Vänliga Hälsningar
Zeth - Pampa.

Klubb Adoda @ Jazzhuset

Magnus Uggla - Så mycket bättre

Han är tre äpplen hög, har ett stort krulligt hår och använder ofta svarta pilotbrillor och skinnjacka. Han har gjort 17 studioalbum och är kung i baren. Han är Magnus Uggla.

Han föddes den 18 juni 1954 i Stockholm. Uggla är en av Sveriges mest folkkära artister. Han är pop-och rocksångare, låtskrivare, revyartist och skådespelare. 17 studioalbum har han släppt och det var 1977 som han slog igenom med låten Varning På Stan.  

De tidiga åren

Uggla startade tillsammans med sina grannar i Nacka, Stockholm, ett band under namnet JUSO. Det var en sammansättning av namnen på bandmedlemmar. De spelade främst hårdrock och influerades av bland annat band som Black Sabbath. Rockbandet JUSO gjorde ingen större hit och blev till och med en gång ombedda att sluta spela på en ungdomsgård i Stockholm. När Ugglas föräldrar skiljde sig flyttade han med sin far till innerstan och bandet splittrades. 1975 debuterade Uggla med albumet Om Bobbo Viking, men det var först två år senare, 1977, som han slog igenom. Han fick titeln "Sveriges första punkrocker" men tog avstånd från denna. Mellan 1977 och 1981 försökte han sig på en karriär internationellt med sina tidigare låtar omgjorda till engelska, men det gick inget vidare.

Uggla i tv-rutan

Han har synts i tv under åren i alla olika slags sammanhang. 1979 var han med i Melodifestivalen med låten Johnny The Rocker som kom sist med ynka 22 poäng. 2007 var det dags för Melodifestivalen igen och den här gången gick det betydligt bättre. Bidraget För Kung Och Fosterland kom vidare till tävlingsmomentet "andra chansen" men missade finalen i Globen. Tv-serien Va fan är mitt band? medverkade Uggla i tillsammans med sin gitarrist Martin Hedström. De åkte runt i Sverige och letade medlemmar till sitt rockband. Serien visades på SVT1 under våren 2008. En uppföljare med namn Va fan är min revy? kom ut under 2009. Uggla var även med som coach i den svenska versionen av talangprogrammet The Voice tillsammans med Carola Häggkvist, Petter och Ola Salo. Det senaste vi har sett honom i är programmet Så mycket bättre där svenska artister gör tolkningar av varandras låtar. Den tredje säsongen visas på TV4 nu under hösten och vintern och där medverkar Uggla tillsammans med artister som Darin Zanyar, Miss Li, Pugh Rogefeldt och Olle Ljungström.

I lördags, 24 november, var det Ugglas dag. Det har en huvudperson i varje program som anordnar aktiviteter under dagen. Vid lunch och middag är det de andra artisternas tur att framföra dennes låtar. I Ugglas program fick vi lära oss att han kan baka, i alla fall limepaj. Efter lunchen fick de medverkade göra sitt eget snus.

Uggla börjar närma sig 60 strecket men trots detta rockar han loss på scen och bjuder på fantastiska framträdanden. Han kommer nog fortsätta att vara kung i baren ett bra tag framöver. 

Sophie

Falkenberg Rockfest - Allsång i Falkhallen.

Falkenberg Rockfest är ett nytt eventföretag som börjat etablera sig i sommarstaden Falkenberg. De har hittills haft 3 stora spelningar med inriktningen rockmusik. Tillsammans med stora akter så ställer det lokala förmågor på scenen. Första evenemanget som de gjorde för ca ett årsedan bjöd på en av Dia Psalmas sista spelningar någonsin.

I somras blev det en utomhusfestival på Vallarna (där Stefan&Krister har sina sommarfarser) med riktigt feta uppställningar, Hardcore Superstar, Mustasch och The Unguided. 1300 sålda biljetter, men dessvärre bjöd sommarvädret på ett oväder deluxe. Spöregn och dunder och blixtrar. Men publiken vek inte undan för det, utan stod kvar och fick se rockstjärnor i toppklass.

Och nu igår var det dags för Falkenberg Rockfest Indoor med Lillasyster och Bullet som headlines. Support bestod av Paradise Crue och Lechery. Byggnaden för tillställningen var Falkhallen. Själva lokalen för spelningen går under namnet "Black Box" och är en väldigt bra och mörk lokal med bra ljud och ljus. Publiken var blandad, allt ifrån 13-åriga nyblivna headbangers till medelålders inbitna hårdrocksfans.

Jag kom till spelningen precis när Bullet gick på scenen. Jag har sett deras namn tidigare, och nyligen spelade de på Sticky Fingers. Nu när jag äntligen fick se dessa 5 hårfagra killar, så känns de som Sveriges egna mix av AC/DC, The Darkness och Tenacious D. Sångaren Hell Hofer har en falsett utan dess like, och mitt i showen kommer han ut med en stor röd cape där det är ingraverat "Hell" på baksidan. Han agerar som en kung som talar välmenande till sina undersåtar, han vill få dem att förstå att hans ord är viktiga. Och det lyckas han med, publiken älskar honom. Publiken älskar Bullet. En svettig och ösig rockkonsert.

Och Bullet är större än man kan ana. 2009 var Bullet förband till AC/DC på Ullevi i Göteborg. Samma år spelade de 2 låtar på NHL-premiären mellan Detroit Red Wings och St. Louis Blues i Globen. Sångaren i Iron Maiden, Bruce Dickinson spelade upp Bullets låt "Turn it up loud" från deras debutalbum i sitt radioprogram i Engelska BBC 2006.

Heavy Metalbandet ifrån Växjö består av
Hell Hofer - Vocals
Hampus Klang - Lead Guitars
Erik Almström - Lead Guitars
Gustav Hjortsjö - Drums
Adam Hector - Bass

Lär mer om Bullet - www.bullet.nu


Lillasyster är bandet jag längtat efter att få se live. Jag träffade killarna efter en hockeymatch för över ett årsedan, de har gjort Frölundas introlåt, så när det var hemmapremiär för Frölunda var Lillasyster på plats. Ett tag efter den kvällen blev jag inbjuden till releasefest för deras senaste skiva. Skivan bestod av hårdrock och humor, fantastiska texter och härligt tempo. Och en cover på Roffe Ruffs "På Lokal". Så när jag nu var några meter ifrån Falkhallen passade jag på att se Lillasyster live.

Världens Tjockaste Band. Ja, så stod de på deras backdrop. Och Lillasyster ger publiken precis vad dem vill ha. De kör till och med en LOK-låt. Snyggt och blött. De spelade ca en timme, men den timmen gick hemskt fort. Inför sista låten strulade tekniken, och medans crewet fixade med sladdar så sätter sig sångaren Martin Westerstrand bakom trumsettet och kör ett fett solo. Bakom trummorna sitter annars Paolo Lira. I Lillasyster har vi har även Andy O´mygod, som har tattuerat in "Lillasyster" på hans underarm, och Max Flövik som vart min lillasysters musiklärare.

www.lillasyster.nu

Allsång i Falkhallen, och en lyckad tillställning.


Anna

Chris Brown - Carpe Diem turnén har kommit till Sverige

På måndagskvällen fylldes Globen med nästan 9000 personer och alla var där för att se den amerikanska R'n'B stjärnan Chris Brown uppträda. Det var tänkt att de populära killarna från Panetoz, med sommarhitten Dansa, Pausa, skulle vara förband men det hade blivit ändring i produktionen. Klockan 20:23 kom han äntligen in på scenen. Det var ett högt tempo med mycket scenografi och dansare under hela showen. Publiken skrek och hela Globen var upplyst från mobiltelefoners sken som filmade konserten.

                                   

Snygga danssteg och koreografier visades upp med dansare och publiken ryktes med. Mitt på scenen var en stor pyramid uppbyggd och Chris kom även upp från golvet två gånger under föreställningen. Under en kort paus för ombyte bakom scenen tog en DJ över och behöll en god stämning i lokalen genom att spela hits från bland annat Swedish House Mafia. Publiken sjöng med och dansade för fulla muggar precis framför scenen och de som hade sittplatser uppe på läktarna kunde inte heller låta bli att ställa sig upp. Nästan 9000 personer dansade och sjöng med och hade en fantastisk kväll tillsammans.

 

Även om man satt en bit ifrån såg man väldigt bra eftersom scenen var bra ljusssatt och dessutom fanns det tre stora skärmar där det visades musikvideos och närbilder på Chris och dansarna från nära håll. Chris pratade inte med publiken men det känns inte nödvändigt i en sånt här sammanhang. Man är där för att höra musiken och några av de låtar som spelades var Forever, singel från 2008, Dueces, Yeah 3x, Turn Up The Music, samt Don't Wake Me Up som är den senaste singeln som har släppts. Det som många tjejer i publiken uppskattade var när Chris tog av sig tröjan och visade upp sin vältränade och tatuerade överkropp.

 

Konserten höll på i lite över timme och nöjda fans lämnade Globen den kvällen.

 

 

 

Sophie

Pernilla Andersson - Resan fortsätter

Tjejen som växte upp i Skåne och började spela piano redan vid fem års ålder har kommit lång i karriären. Hon har släppt sju studioalbum och ett livealbum, hon är skivbolagsägare, producent, musikförlagsentreprenör och inte minst sagt förkämpe för våra kuster och fiskevatten. Pernilla är mer än bara en musiker och hennes resa tog fart i USA 1999.

Pernilla Andersson växte upp i ett musikerhem. Pappan var jazzmusiker och mamman mer inriktad på schlager. Intresset för musik kom naturligt och hon började spela piano redan vid fem års ålder. Pernilla flyttade från Skåne, där hon växte upp, till Göteborg för att studera. Hon tröttnade redan efter ett halvår på baletten och gick därefter på Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm.

Texter på engelska

Pernilla skrev till en början på engelska och reste runt i bland annat Indien, Spanien och USA innan något skivbolag tackade ja. Det var skivbolaget EMI och talangscouten Kjell Andersson som upptäckte Pernilla och han är än idag en av hennes mentorer. Debutalbumet hette "My Journey" och uppföjaren "All Smiles" och hon riktade in sig på den klassiska singer/songwriter stilen och kombinerade detta med jazz, något som inte skivbolaget riktigt förstod sig på. Pernilla började söka sig till andra kretsar men det var inte förrän 2008 som Pernillas karriär tog fart på riktigt då hon gick över till att skriva på svenska. 

Skriver utifrån livets händelser

Texterna inspireras av vad Pernilla själv har varit med om i livet. Hennes föräldrars skiljsmässa under hennes tonårsår tog hårt på henne och dessa känslor som uppstod vid den här tiden har hon skildrat i senare låttexter. Pernilla och pojkvännen Dregen från Backyard Babies drabbades dessutom av Tsunamin som ägde rum i Thailand under nyårstid 2004 vilket har satt djupa spår. Efter denna händelse, som de båda klarade sig igenom, har Pernilla tagit tag i saker och ting som hon bryr sig om och brinner för. Hon kämpar för att stoppa det hotade fisket i Östersjön och andra miljöfrågor i de kustnära trakterna. Pernilla gjorde en stödplatta kring ämnet och blev 2012 pr-ambassadör i frågorna i regi av organisationen Håll Sverige Rent.

Pernilla har gjort mycket genom åren. Det senaste som uppmärksamats extra är bland annat hennes eget skivbolag Sheriff Records - som släppt album med Svante Thuresson och Staffan Hallstrand - som hon startade upp 2008 i samarbete med skivbolaget Metronome, hennes roll som 60-talssångerskan Ann-Louise Hansson i filmen Cornelis 2010 och Melodifestivalen 2011 där hon kom till "andra chansen" med sitt bidrag "Desperados".

Just nu är Pernillas nya album i fokus, "Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in", som släpptes den 17 oktober 2012. Hon var nyligen gäst hos Malou i Efter Tio och medverkade i Dom kallar oss artister som sändes den 19 november. Den 30 november är det turnéstopp för Pernilla i Kalmar och efter det fortsätter hennes resa.

Sophie

Music Is The Weapon - Moving Foundations and Outer Space.

Music Is The Weapon från norra Stockholm är ett band på 11 personer som säger sig ta begreppet afrobeat i nackskinnet. Som en betongdjungel som osar svett och vansinne beskriver de själva sin musik.

"Med Moving Foundations and Outer Space  kastar sig Music Is The Weapon in i såväl ursinniga slagverksgrooves, psykedeliska orgelfantasier som urflippade saxofonsolon och storstilade körer."

 


Deras skiva "Moving Foundations and Other Space" släpptes igår (den 21 november).
Skivan har redan hyllats i pressen. 

"Men på spår som 'Space is yellow' slungar den elvahövdade organismen ut genren i Vintergatan med sällsynt lyckat resultat. Nya albumet ”Moving foundations and outer space” är ett ljuvligt ljudmonster där allt är möjligt. Bangers om älgar. Psykedelisk grottfestivaljazz. Majestätiska oden till Afrikas horn. Sveriges Antibalas anfaller med full kraft och kreativ lava." - Nanushka Yeaman, DN, betyg 4/5

"Det roliga är att MITW inte helt och hållet är afrofunkretro  ... utan att de flikar in spacejazz och soul, drar upp tempot, samt att medlemmarnas musikaliska personligheter lyfts fram i det kollektiva sundet." - PM Jönsson, GP, betyg 4/5

"Moving foundations and outer space är årets hittills groovigaste skiva, och den som kan sitta still till den här musiken är antagligen totalförlamad." - Rasmus Klockljung, Lira Musikmagasin





 

Så nu är det på tiden för Annas Klubbland att tycka till!

Jazzigt, medryckande och  dansanta beats, ta på dig dina finaste danskläder, eller kanske till och med träningskläderna, och svettas loss till den här musiken. Påminner mig om filmen Rio och vissa låtar av Håkan Hellström, samt Timbuktu & Damn. Skivan kommer få dig i väldigt god kondition, med snabba salsatoner och energisk kärlek. Kan gissa på att om jag skulle ställa mig upp nu så skulle jag kunna dansa i samtliga aktiviteter resten av kvällen. Musiken är fantastisk och det är inte lätt att sitta still och skriva om den, så jag ger upp. Lyssnar färdig på skivan och lämnar datorn. Kanonbra! Skit i Zumban vettja, fixa skivan!


Anna.


http://musicistheweapon.se/ 

Bossa Machine - Ett mysigt cocktailparty.

Bossa Machine - The Fat and Ugly Man EP.

Maria och Gustaf. Elektronisk musik. Medryckande och en aning pop.  

I deras beskrivning står det att deras musik lämpar sig på ett cocktailparty. Jag kan se det framför mig, en kulturell middagsbjudning. Fast deras musik kan likväl passa utmärkt till en efterfest, eller mysig stund i soffan. Mina tankar flyger iväg och jag känner mig svävande. Göteborgsduon Bossa Machine är riktigt jäkla bra. Jag har faktiskt svårt för ord, jag vet inte hur jag skall beskriva musiken. Varje spår på EPn är så olikt den andre. Ni måste lyssna om ni inte redan gjort det! "Stuck in Limbo" är min personliga favorit, stråkorkesterns toner och pianot ger mig känslan av detta skulle bli en oerhört fin och magisk liveversion. Låten "Silence" sätter sig extra mycket, och till min (och din) lycka så fanns där en musikvideo.

www.bossamachine.com


Anna

Ska du ut i helgen? Ida Tipsar!

Helgens konserttips!

Här kommer helgens tips till er som är sugna på livemusik och gillar rock och indie.

Torsdag

Imorgon torsdag händer nåt stort i stan för oss som gillar experiementell rock. Japanska MONO kommer till det där hemliga stället vars namn får en att tänka på en nordlig delstat samt stora fraktfordon... :) Maila oss här på klubblandet för närmare info om vart man ska ta sig.

MONO är ett experimentellt instrumentellt gitarrbaserat band som bildades runt år 2000 och får mig att tänka på Mogwai och Jonsi. Det går inte fort men är bedövande vackert! Lyssna gärna på låtarna Burial at Sea eller Legends. Förband är kanadensiska WangWen som spelar i samma stil.

Fredag

Är du sugen på releasekonsert är det till Jazzhuset du ska gå. Där spelar indierockbandet Kate and After för att fira att de släpper sin första fullängdare. De utlovar ett sjujäkla indieröj och en stor Hammondorgel på scen. Vad kan gå fel? Lyssna gärna på låten The Pretender från förra skivan. Förband är BOA. http://www.facebook.com/events/117236658433385/

Lördag

Hypade Göteborgsbandet Bye Bye Bicycle spelar äntligen här i stan efter släppet av förra skivan. Fantastisk retrodoftande indie med fina melodier. Stadsteaterns foajébar är dit du ska gå! Lyssna på Believe Me/Leave Me eller Empty Summer som är singlarna från senaste skivan. http://www.facebook.com/events/256180884505037/


Mer info om spelningarna får du om du hör av dig! :)

Ida